rebeckagustafsson.blogg.se

Nu har det gått över två år sedan den stora operationen i ryggen, och det är många kommentarer som jag missat om hur jag lever idag.

Jag mår idag mycket, mycket bättre! Jag har fortfarande dagar då det gör ont, men det kan samtidigt varenda människa ha. Den konstgjorda disken sitter där den ska, och jag märker inte av den så myucket.
Jag har stelopererat kotorna längst ner i ryggen, så jag har inga rörelsesvårigheter.

Däremot kan jag känna hur den konstgjorda disken "hoppar" vid vissa rörelser, men det är ingenting som gör ont. Det kan vara lite obehagligt innan man vänjer sig bara.

 

Det är flera som hört av sig och frågat varför jag låg kvar så länge på sjukhuset, och det var för att det blev en reva i kroppspulsådern under operationen så jag förklorade väldigt mycket blod. Sen hade magen lite svårt att komma igång. Men mitt råd till er som fått denna operationen som förslag är att ni ska göra den, om ni inte blir kvitt smärtan på något annat sätt. Jag har gjort en vanlig diskbråcksoperation, och då kom besvären tillbaka, sen gjorde jag en steloperation och då kom besvären tillbaka så därför kom läkarna fram till att denna metoden skulle vara den bästa för att ryggbesvären inte skulle flytta sig längre upp.

 

Jag hoppas att jag ska bli bättre på att uppdatera bloggen, så ställ gärna frågor så går jag in och kikar!

Kram så länge <3

 

Hej på er! :) 

Nu har det gått lite över ett år sedan jag gjorde den senaste operationen i ryggen. 
Jag har inte varit så aktiv här då jag kände att det blev jobbigt att skriva om det, det var så mycket annat i mitt liv som pågick samtidigt, men nu är jag redo att uppdatera oftare.

Jag har varit på både röntgen och återbesök, och diskprotesen sitter där den ska och allting ser bra ut. 
Smärtan i ryggen, innan operationen, låg på en 9 nästan konstant men efter så mår jag mycket bättre. Jag har fortfarande dåliga dagar, men det kan jag leva med. Det kommer inte alls upp i den smärtan som det var tidigare. De gångerna jag får ont så har jag antingen stått eller suttit still för länge. Jag mår bäst när jag får variera från gående, sittande, stående och liggande. 
Däremot känner jag hur det kan knaka i ryggen och det känns lite som att det "hoppar" i ryggraden där jag opererades. Detta kommer framför allt när jag står upp, och när jag står upp och sträcker upp armarna ovanför huvudet. Det gör inte ont, utan det känns mest obehagligt. Jag har pratat med läkaren om detta, och han säger att det är normalt. Allting sitter där det ska, så det är inget farligt. Jag antar att man vänjer sig med tiden, eller i bästa fall så försvinner det efter ett tag. 

I september 2014 fick jag nytt jobb, och gick då upp på 100%
Jag jobbade 75% ganska länge eftersom jag inte var redo för att börja jobba fullt. Dels för att jag var väldigt trött mentalt efter opertionen, energin tog slut, men också för att jag stundtals hade ont och behövde vila. Men nu har jag ett jobb som är väldigt varierande, jag kan både sitta, stå och gå vilket är optimalt. Det kändes tufft första tiden då jag fick upp på heltid, jag trodde int att det skulle vara möjligt, men efter mycket vilja och tålamod så känns det nu naturligt och det känns skönt att kunna arbeta nomalt. 

Jag har fått en del kommentarer och mejl om att jag ska uppdatera bloggen oftare för att berätta hur jag mår i ryggen. Dessa kommentarer har varit ifrån underbara människor som ska gå igenom samma operation, eller har gjort en likadan operation. Jag vill vara det stödet ni behöver, så har ni några frågor är det bara ställa den så svarar jag. 
Nu är det dags att sova, klockan ringer alldeles för tidigt imorgon då det är jobbdags. 
Hoppas ni har det bra så hörs vi snart igen.
Kram Rebecka

Hej allihopa, 
Jag har inte uppdaterat på länge, det har helt enkelt inte funnits någon ork. 
Men den 10 december 2013 opererades jag, och Nu är det gjort! 

Jag var så fruktansvärt nervös dagarna innan operationen, mådde så otroligt dåligt och hade seriösa tankar om att ställa in allting. Men då började jag tänka på hur mycket jag hade ångrat mig om jag inte hade gjort det. 

Jag åkte in till Spine Center den 9 december på kvällen, dagen innan operationen. Detta för att jag var så nervös och jag stod först på tur på morgonen så det skulle underlätta för både personalen och för mig. Den natten sov jag inte mycket.. Somnade väldigt sent och vaknade flera gånger alldeles kallsvettig. Sedan när jag väl somnade ordentligt så kändes det som att jag blev väckt med en gång. Då var det en sköterska som sa att det var dags att göra sig iordning. 
Jag hade redan flera dagar innan operationen känt på mig att något skulle gå fel, och folk sa till mig att försöka slå bort alla sådana tankar, men det var omöjligt. Så när jag rullades in så bröt jag ihop fullständigt för narkosläkaren. Och han var helt underbar, han satte sig på sängkanten och kramade mig länge medans jag bara grät och skakade. Och han förklarade precis vad det var dom skulle göra, och han lyckades lugna mig. Jag kommer aldrig glömma honom. 
När jag skulle sövas så låg jag och försökte tävla med mig själv om att Inte somna.. Jag förlorade :) 

Sedan vaknade jag till på uppvaket, fattade ingenting när jag slog upp ögonen. Jag låg där länge, somnade, vaknade, somnade och vaknade. När jag väl kände mig vaken så kände jag hur Fruktansvärt ont jag hade, det går inte att förklara. Det kändes inte som att någon smärtlindring i hela världen skulle kunna få den smärtan att försvinna. 

Sedan på kvällen kom jag upp på avdelningen igen, och fick prata med läkaren. Han sa att operationen hade gått bra, diskprotesen var på plats. Men det hade tillkommit komplikationer under operationen. Jag hade fått en reva på kroppspulsådern och förlorat ganska mycket blod. Men dom lyckades fixa det, dock fick dom vara väldigt försiktiga så operationen drog ut på tiden. 
Morgonen efter så skulle jag få ställa mig upp för första gången. Den känslan glömmer jag aldrig. Det gjorde så ont överallt, och sen blev jag stel i hela kroppen när jag väl stod upp. Jag fick muskelkramper från tårna, och hela vägen upp till nacken. Det var väldigt obehagligt, och sen fick jag lägga mig igen medans sköterskan gav mig muskelavslappnande. 
Men när jag skulle ställa mig upp nästa gång så gick det bättre, det gjorde såklart väldigt ont, men inga kramper.

Jag kom igång att gå väldigt snabbt, för jag kunde knappt sitta eller ligga, så för mig kändes det bäst när jag promenerade. Första gången när jag skulle gå ute i korridoren så mötte jag narkosläkaren, och han gav mig en kram och berömde mig och sa att jag var duktig som redan var uppe och gick. 

 

------

Nu har jag varit hemma ett tag, och det går bra. Vissa dagar känns det bättre med smärtan och vissa dagar känns det sämre. Men det sa sjukgymnasten att det var normalt. Det är så mycket i kroppen som ska repareras, och det tar tid. Men jag försöker vara positiv, men behöver fortfarande ganska mycket hjälp med saker och ting. Nu kan det bara bli bättre. 

Hejhej, 

 

Idag har det varit en ganska bra dag, trots att jag haft ondare än någonsin. Jag var hos mormor som bor i huset bredvid och åt lunch tillsammans med min moster och mina två kusiner. Det var jättemysigt. Sen tog vi en kort promenad och sen gick jag hem en stund innan mormor ringde och sa att maten var klar. Det var väldigt trevligt, får försöka göra det oftare. 

 

Imorse när jag låg i soffan passade jag på att sticka en mössa. 

Godmorgon, 

 

Idag vaknade jag 04.30 och kunde nästan inte röra mig i sängen. Jag lyckades ändå somna om, och hoppades att det skulle gå över till 06 när klockan ringer. Men när den väl gör det så kommer jag inte upp ur sängen. Då var det tyvärr bara ringa och sjukskriva sig. Såhär ont har det inte gjort på väldigt länge, och jag förstår inte riktigt vad det koimmer ifrån. Jag gjorde inget speciellt igår, jag hade väldigt ont men jag gjorde inga konstiga rörelser eller belastade ryggen på något sätt så det är väldigt konstigt. Jag försökte somna om en stund och lyckades sova 2 timmar till, men sen gick det inte mer. 

 

Nu har jag i alla fall tagit mig upp, fick gjort lite frukost och har satt mig i soffan och tittar på Columbo. Jag funderar på om man ska gå och försöka promenera lite, om det kan göra det bättre. Som det känns nu så kan det ju inte bli sämre. Jag får vänta bara till det är uppehåll, just nu regnar det på bra och då är det inte så kul att gå ut, framför allt eftersom jag inte har någon regnjacka, haha. 

 

Tydligen ska det bli storm idag, såg på nyheterna och de har gått ut med att det är klass 3 varning. 

Tur att man samlar på ljusstakar så man har mycket ljus att tända sen ikväll. Kan vara ganska mysigt när det är skitväder ute, men bara om man är inomhus.. :) 

 

Hejhej,

 

Idag har det varit ännu en jobbig dag. Jag känner mig lite piggare, men smärtan är densamma. Jag kan inte sitta för länge så jag var ute på en kort promenad i förmiddags, satte mig i soffan igen och fick lägga mig lite. Så har det varit hela dagen. 
Antar att man ska vara tacksam att smärtan flyttar på sig. Ena stunden gör det ont i höger ben, och nösta gör det int i vänster ben. Skönt med lite variantion, haha. 

 

Jag har tittat på Columbo idag, har sett 4 avsnitt och tänkte titta på ett till innan det är dags att gå och lägga sig. Tyckte att det var bra från första gången jag såg det, och det slutade med att jag fick nästan alla säsonger av mamma ich pappa i födelsedagspresent när jag fyllde 20 eller 21. Det är skönt att man kan skingra tankarna på någonting :) 

Idag har jag Nikki hemma hos mig, just nu ligger hon bredvid mig i soffan och sover. Ibland tittar hon upp för att hon vill ha godis, sen slumrar hon till igen :) 

Det är otroligt att ett djur kan få en att må så bra. Man blir lugn bara man tittar på henne. Ryggen är bättre idag än vad den var igår, men kan knappt stödja på högerbenet. Ibland flyttar det på sig och sätter sig i vänsterbenet, men idag är höger jobbigast. Det ska bli så skönt när detta är över. 

Nu ligger jag i soffan och tittar på Solstorm som går på tv nu. Sett den innan, men det var så längesen så jag kommer inte ihåg den, vet bara att Persbrandt är med :) 

Ha en fortsatt mysig lördagkväll, 
Kramkram

Hejhej på er alla fina. 

 

Nu var det ett tag sen som jag skrev något, och det är helt enkelt för att jag inte orkat. 
Jag är trött hela tiden, det är jobbigt att gå runt och ha ont jämt och jag har ångest till och från. 

Men nu känns det som att det inte är långt kvar.

Förra veckan var jag på narkosbedömning där jag fick prata med en narkosläkare, han var helt underbar. Jag hoppas verkligen att det blir han som är med på operationen. Tydligen så är dom två stycken som delar på patienterma, och eftersom jag fortfarande inte fått någon tid för operation så kunde man inte se om det blir han eller den andra som är med på min operation. Men jag hoppas i alla fall, han var förstående, lugn, trygg och verkade väldigt erfaren. Det är egenskaper som känns viktiga inför ett sånt ingrepp de ska göra. 
På bedömningen tog de också blodprov och blodtryck och allt såg jättebra ut så det finns inga hinder för mig att få narkos. 

 

Nu är nästa steg att jag ska prova ut nåt korsettliknande hjälpmedel som jag måste ha ett tag efter operationen, och det ska jag göra på fredag.
Jag har även pratat med Olle Hägg, han som ska operera mig, och han tyckte att det var väldigt konstigt att jag inte blivit uppbokad och fått någon tid ännu, men han skulle kolla upp det igår och be att deras koordinator ringer mig i början av nästa vecka. Men han sa att det med all sannorlikhet blir i december. Det blir en rolig jul med andra ord...... Det gör mig dock inte så mycket, bara detta blir gjort nu.

 

Igår hade jag inte så jätteont så det gick helt okej att jobba. Gick upp på 75% i början av oktober och det har varit lite kämpigt och det kändes kanske lite tidigt att göra det, men jag trivs jättebra på jobbet och det går ändå att härda ut. 
Men igår när jag kom hem så tvättade jag och städade hela lägenheten, vilket slutade med att jag hade så ont på kvällen att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Kunde inte sitta, ligga, gå eller stå. Fruktansvärt. Idag känns det lite bättre, men har svårt att stödja på högerbenet. Så idag blir det en lugn dag. Ligger nu och kollar på film, ska snart ta mig ut och handla. 

 

Jag ska försöka vara lite mer aktiv här. Är det någon som gjort en sån här operation eller känner någon som satt in en diskprotes så får ni gärna berätta hur det var efter operationen och hur lång tid det tog tills man är återställd. 

Ha det så bra och ha en mysig lördag :) 
Kram R

 

Hejhej, 

 

I torsdags ringde Olle Hägg från Spine Center, och han sa att de nu har kommit fram till vilket alternativ som skulle vara bäst, och det är att de sätter in en diskprotes. Detta kändes jättebra för mig, jag tänkte på de olika alternativen som fanns och jag trodde att detta skulle vara bäst, och det kom dom fram till att det var. Så inom 2 månader ska jag opereras, han sa att det kunde gå snabbare men att jag fick i alla fall räkna med 2 månader som mest. Och operationen blir på Spine Center. Innan operationen så skulle jag också få komma dit och ta lite prover och träffa en narkossköterska
Det är mycket blandade känslor. Det är väldigt skönt att dom vet vad det är och förhoppningsvis kan få det att försvinna, men det är en stor operation så det är inte konstigt att man är orolig och nervös. 

 

 

Bilden nedanför visar hur en sån diskprotes ser ut

Det finns massor av information om denna operationen på Spine Centers hemsida, där kan ni läsa lite mer om ni vill.

 

Men nu är det igång, så det är bara att se framåt nu. Det blir ett par tuffa månader, men det kommer förhoppningsvis vara värt allt i slutändan. Det blir en jul som får firas liggande i soffan, haha :)

Nu ska jag gå in och duscha och göra mig iordning, sen åka bort till mamma&pappa och hjälpa till lite inför ikväll då det är kräftskiva! :) 
Hoppas ni får en bra lördag, 
Kramkram

 

 

Hejhej :)
Idag har jag inte heller haft jätteont, pepparpeppar. Det känns skönt att kunna göra lite saker som man skjutit upp innan för man inte haft ork till det. Så idag efter jobbet åkte jag och hälsade på mina goa kollegor ute på Aminogatan, saknat dom jättemycket.

Och världens bästa Anna var så fin! Hon ska ha bebis om bara några veckor, så är glad att jag hann träffa henne innan. 

 

Efter jag varit där så åkte jag direkt till Östhjälpen med mamma, och sen åkte vi hem och åt lite mat. När dom åkte och handlade så gick jag ut i trädgården igen och klippte lite till på häcken och trimmrade entren. Jag kan klippa häcken i min höjd, inte längst ner och inte längst upp. Men det får jag hjälp med av min Magnus på fredag. Man får försöka hjälpas åt när vi alla (mamma, pappa och jag) har ont i ryggen. Pappa har ett antal diskbråck och mamma fick nyligen veta att även hon har ett diskbråck. Så vi får hjälpas åt allihopa. Jag håller alla tummar jag har att Nicke klarar sig utan ryggproblem. 

 

När jag var klar och inte orkade mer i trädgården så åkte jag och mötte Magnus så åkte vi och handlade. Idag blev det onsdagsmys med räkor :) <3

 

 

Det har som sagt varit en ganska bra dag idag. Jag skrev tidigare att jag skulle försöka ta det ganska lugnt.... Hm.
Jag har duschat Nikki, klippt ena sidan på häcken hos mamma och pappa och vart och tränat haha. Men det känns fortfarande okej i ryggen, den stora frågan är hur det känns imorgon. Men det tar vi då :)

 

Olle Hägg från Spine Center ringde inte idag, får hålla tummarna att han kommer med besked imorgon. Det hade varit skönt, då vet man vad man har att ställa in sig på. Sen har jag ingen aning om när själva operationen blir, men med tanke på att det är ett privat sjukhus och att det är såpass illa som det är så hoppas jag på att det inte tar alltför lång tid i alla fall. 

 

Nu ska vi sätta oss och äta och kolla på tv innan det är dags att sova. 
Godnatt :)

 

 

Idag när jag vaknade hade jag väldigt ont, men det har blivit bättre under dagen. 
Helgen var väldigt jobbig, jag kunde knappt gå eller sitta, men idag känns det som sagt lite bättre.

 

Olle Hägg från Spine Center ringde i fredags förmiddag eftersom jag ringde till honom i onsdags och berättade att det har blivit mycket värre. Och han berättade att det kommer bli operation, men han vet inte vilken operation än. Antingen blir det en steloperation, diskprotes eller att dom vidgar utrymmet för nerverna. 
Jag hoppas nog på en steloperation eller en diskprotes, för om dom bara går in och vidgar för nerverna så kommer ju den trasiga disken fortfarande vara kvar (?) och då kanske man tvingas opereras igen framöver, och så kul är det inte. Så helst vill jag bara bli av med den onda disken. 

Idag ska jag försöka att ta det lugnt, även om det är en hyfsat okej dag idag. För jag har märkt att om man har en "bra" dag så gör man gärna saker som man normalt inte kan göra för att man har för ont, men då får man oftast betala för det dagen efter. Det blir som en ond cirkel allting.
Så jag tänkte småpilla lite hemma, och laga lite mat. Sen ska jag möta Magnus i stan ikväll när han slutar så ska vi åka och träna. Får se vad jag ska hitta på, men någon form av konditionsträning blir det väl för mig :) 

Jag hoppas i alla fall att Olle Hägg ringer idag och berättar vad de tänker göra.  

 

Igår hade jag jätteont genom hela dagen, och i morse kom jag knappt upp ur sängen. Det funkade nätt och jämnt på jobbet, tills jag nästan var vid bilen. Då låste sig hela benet och det känns som att någon hugger mig oavbrutet i rumpan och det fortsätter ner i benet. Som tur var skulle jag möta mamma och pappa utanför polishuset för jag skulle köra hem mamma. Jag fick vinka till pappa att han skulle komma så fick jag stödja på honom. Jag trodde inte att jag skulle klara av att köra bil, men det gick. 

 

Nu är jag hemma hos mamma och pappa, precis tagit en värktablett. Pappa fick tag i Olle Hägg, min läkare på Spine Center, och förklarade att det bara blir värre och Olle skulle ringa upp mig så fort han kunde. Så nu väntar jag bara på att telefonen ska ringa så får vi se vad han säger.

Tänkte vila en stund nu.
Jag hoppas att Olle ringer idag, då känns det i alla fall som att det går framåt.  

Hejhej, nu var det några dagar sen jag skrev någonting. Jag har inte haft någon energi till att göra så mycket.

Jag hade sett fram emot helgen, vi åkte till Koster och skulle ha det mysigt, men så vaknade jag i lördags och hade så sjukligt ont så jag kunde inte göra nåt. Jag hade velat åka hem, men ryggen klarade inte ens av att sitta på tåget så länge. Söndagen var lite bättre,men långt ifrån bra. Men jag känner ju nu att humöret tar stor stryk av allting, jag har ingen kraft kvar alls. Jag vet inte jur jag ska hitta det. Någon som har tips? 

 

Tänkte skriva lite om tiden efter steloperationen fram  till idag. 

Jag blev helt återställd efter steloperationen för 3 år sedan. Ingen smärta i benen och ingen smärta i ryggen. Det kändes jättekonstigt i början att må bra igen, men konstigt på ett bra sätt såklart.. :) 
Det gick 2,5 år som jag var helt bra. Jag jobbade som lokalvårdare på Aminogatan i mölndal där jag städade celler på polisens personintag. Och det funkade jättebra. Jag var timanställd ett och ett halvt år, sen fick jag vikariat, och sedan blev jag fastanställd i december 2012. Men sen kom smärtan smygande igen för ett halvår sedan ungefär. Men det var uthärdligt, tills jag var på gymmet en dag och gjorde knäböj med skivstång, dum som man är ibland, och då small det till sen på kvällen. Det kändes ungefär som när jag fick diskbråcket, men nu höll smärtan i sig i flera dagar. Jag kunde knappt gå och jag kunde nästan inte sitta. Det enda som funkade någorlunda var att ligga ner. Jag blev sjukskriven från jobbet och jag gick till läkaren, som trodde att det var ett diskbråck till. Jag ville inte tro på det föränn jag hade det på papper. Jag blev rehabplacerad nu för 3 månader sedan på Tillståndsgruppen, också inom polisen. Där jobbar jag 4 timmar om dagen, det vill säga 50% och det fungerar jättebra. Men när jag var på vårdcentralen och hon sa att det nog var ett diskbråck till så kontaktade jag Spine Center igen, och fick ett tid i juli nu 2013. Han trodde också med all säkerhet att det var ett diskbråck till, så han beställde en magnetröntgen till mig.

Jag fick resultatet förra fredagen. Då har jag fått ett stort diskbråck till, i disken ovanför den som är stelopererad. Det har även blivit en diskkompression, så disken har börjat pressas samman. Jag var på jobbet när jag fick reda på det och började bara gråta.Jag kände bara att allt rann ur mig, ville bara falla ner i en hög på golvet. Jag var glad på ett sätt att de nu visste vad felet var, men det kunde vart nåt lite mindre som gick att fixa enkelt. 
Men så frågade jag hur man går till väga nu och han var osäker. Det hjälper inte att ta bort diskbråcket, då kommer smärtan i ryggen fortfarande vara kvar eftersom jag fått en kompression. Så alternativet är ännu emn steloperation. Yeeeei.....

Han var dock osäker på om han ville operera eller om jag får söka mig någon annastans. Han tvekar för att jag är så ung och att det kanske kommer tillbaka om 2 år igen. Men han skulle prata med de andra kirurgerna på Spine Center om vad de tycker så skulle vi höras av den 11 september. För mig finns ingen tvekan alls, operation är det enda alternativet. Jag vill kunna må bra igen, kunna jobba 100% och inte behöva äta värktabletter. Vi får se vad han säger.. Säger han nej så blir det kanske ett kärt återbesök till Strängnäs och Mario Luiz :)

Nu gäller det bara att hitta krafter någonstans, jag hoppas det finns någonstans inom mig.

Efter att jag gjorde den hemska undersökningen i Strängnäs så åkte vi hem, och jag fick tid för operation ganska snabbt.

Jag hade bara sagt ja till steloperation, men egentligen visste jag ingenting om det. Men när vi kom fram till Strängnäs dagen innan operationsdagen fick jag lite panik. Jag blev livrädd att jag inte skulle kunna få barn, att bli helt stel i ryggen och att det skulle göra ont.
Men så satte sig läkaren, Mario Luiz, med mig och svarade på alla mina frågor och lugnade mig på ett jättebra sätt. Han berättade att det ingreppet är stort, men jag kommer inte ha några problem att föda barn, och man måste steloperera ganska många kotor för att det ska märkas av att man är stelopererad. Men han sa att det kommer göra ont och att det blir en jobbig tid efter operationen, det kunde han inte säga nåt annat om för då skulle han ljuga. 

 

Sen kom dagen efter och jag skuille opereras, var fortfarande väldigt rädd för hur det skulle kännas när jag vaknade. Jag försökte tänka på min faster som låg på ett operationsbord i Göteborg samtidigt som mig och skulle göra kejsarsnitt. Så jag försökte att tänka på min nya lilla kusin hemma i Göteborg.
Men de körde in mig i operationssalen och alla presenterade sig och pratade med mig. Sen fick jag någon mask med narkos, och jag minns att jag ville inte somna,för jag ville inte ha ont nästa gång jag vaknade upp,så jag låg och försökte in i det sista att hålla mig vaken, men jag förlorade och somnade jättegott.

 

Operationen tog ganska många timmar, men pappa var med på sjukhuset och satt och väntade.
Sen kommer jag ihåg att jag vaknade på uppvaket och hade så galet ont så jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Smärtan efter denna operationen var nog 5 gånger värre än den förra. Det gjorde ont precis överallt.
Jag försökte komma upp och röra mig försiktigt redan dagen efter, med stödstol eller vad man ska kalla det, och det var såå jobbigt. Benen löd mig inte, det var som att jag fick lära mig att gå igen från början.
Vi blev kvar påsjukhuset i en vecka ungefär innan jag var redo för bilresan hem. Innan vi skulle åka hem så skulle jag röntgas för att se så att skruvarna och plattorna satt som de skulle, och jag fick ta kort på röntgenbilderna. Det var coolt att se hur det ser ut i ryggen. Men de bilderna ligger någonstans, har inte hittat dom. Men jag ska försöka leta reda på dom och lägga upp dom här.

 

Smärtan hade i alla fall inte gett med sig alls,men med tanke på den långa resan hem till Göteborg ville de avvakta ett tag. 

Jag fick massor av tabletter jag skulle ta precis innan vi skulle åka, och sen sov jag helavägen hem, stackars pappa haha. 

 

Jag bodde fortfarande hemma då, så jag fick hjälp med allt. Som jag skrev innan så har min familj och mina vänner varit fantastiska och funnits där hela tiden. Mamma och pappa gick ut och gick 10 minuterspromenader med mig och mina kryckor. I början var det väldigt jobbigt eftersom jag inte kunde gå. Benen och fötterna ville inte hänga med. Jag antar att det har att göra med att man vart inne och skurit i musklerna och så?

Det var i alla fall väldigt krävande i början. Nästa steg var att lämna kryckorna hemma och försöka klara en promenad utan dom. Jag kommer ihåg att jag tyckte att det var så himla pinsamt att visa mig sån inför alla grannar,så oftast tog vi promenaderna på kvällen när det blivit mörkt. 

 

Jag fick äta smärtstillande länge för att hålla smärtan i schack. Men även om man hade så fruktansvärt ont och allt var skit ibland, så kände jag ingen bekant smärta ner i benen, och jag antar att det fick mig att kämpa vidare. För jag visste om jag skötte rehabiliteringen och allting så kanske jag skulle bli helt bra igen. 
Det tog 1 eller 2 månader med all smärta, medicin och rehabilitering innan jag kände att jag var på god väg att bli bra. Till slut kunde jag sluta ta smärtstillande och jag kunde gå längre och snabbare för varje vecka som gick. 

Den känslan sen när all smärta var helt borta var väldigt konstig, jag var van sen så länge att ha ont hela tiden så jag hade nästan glömt hur det kändes. Men det var väldigtväldigt skönt!