Nu är det gjort!
Hej allihopa,
Jag har inte uppdaterat på länge, det har helt enkelt inte funnits någon ork.
Men den 10 december 2013 opererades jag, och Nu är det gjort!
Jag var så fruktansvärt nervös dagarna innan operationen, mådde så otroligt dåligt och hade seriösa tankar om att ställa in allting. Men då började jag tänka på hur mycket jag hade ångrat mig om jag inte hade gjort det.
Jag åkte in till Spine Center den 9 december på kvällen, dagen innan operationen. Detta för att jag var så nervös och jag stod först på tur på morgonen så det skulle underlätta för både personalen och för mig. Den natten sov jag inte mycket.. Somnade väldigt sent och vaknade flera gånger alldeles kallsvettig. Sedan när jag väl somnade ordentligt så kändes det som att jag blev väckt med en gång. Då var det en sköterska som sa att det var dags att göra sig iordning.
Jag hade redan flera dagar innan operationen känt på mig att något skulle gå fel, och folk sa till mig att försöka slå bort alla sådana tankar, men det var omöjligt. Så när jag rullades in så bröt jag ihop fullständigt för narkosläkaren. Och han var helt underbar, han satte sig på sängkanten och kramade mig länge medans jag bara grät och skakade. Och han förklarade precis vad det var dom skulle göra, och han lyckades lugna mig. Jag kommer aldrig glömma honom.
När jag skulle sövas så låg jag och försökte tävla med mig själv om att Inte somna.. Jag förlorade :)
Sedan vaknade jag till på uppvaket, fattade ingenting när jag slog upp ögonen. Jag låg där länge, somnade, vaknade, somnade och vaknade. När jag väl kände mig vaken så kände jag hur Fruktansvärt ont jag hade, det går inte att förklara. Det kändes inte som att någon smärtlindring i hela världen skulle kunna få den smärtan att försvinna.
Jag har inte uppdaterat på länge, det har helt enkelt inte funnits någon ork.
Men den 10 december 2013 opererades jag, och Nu är det gjort!
Jag var så fruktansvärt nervös dagarna innan operationen, mådde så otroligt dåligt och hade seriösa tankar om att ställa in allting. Men då började jag tänka på hur mycket jag hade ångrat mig om jag inte hade gjort det.
Jag åkte in till Spine Center den 9 december på kvällen, dagen innan operationen. Detta för att jag var så nervös och jag stod först på tur på morgonen så det skulle underlätta för både personalen och för mig. Den natten sov jag inte mycket.. Somnade väldigt sent och vaknade flera gånger alldeles kallsvettig. Sedan när jag väl somnade ordentligt så kändes det som att jag blev väckt med en gång. Då var det en sköterska som sa att det var dags att göra sig iordning.
Jag hade redan flera dagar innan operationen känt på mig att något skulle gå fel, och folk sa till mig att försöka slå bort alla sådana tankar, men det var omöjligt. Så när jag rullades in så bröt jag ihop fullständigt för narkosläkaren. Och han var helt underbar, han satte sig på sängkanten och kramade mig länge medans jag bara grät och skakade. Och han förklarade precis vad det var dom skulle göra, och han lyckades lugna mig. Jag kommer aldrig glömma honom.
När jag skulle sövas så låg jag och försökte tävla med mig själv om att Inte somna.. Jag förlorade :)
Sedan vaknade jag till på uppvaket, fattade ingenting när jag slog upp ögonen. Jag låg där länge, somnade, vaknade, somnade och vaknade. När jag väl kände mig vaken så kände jag hur Fruktansvärt ont jag hade, det går inte att förklara. Det kändes inte som att någon smärtlindring i hela världen skulle kunna få den smärtan att försvinna.
Sedan på kvällen kom jag upp på avdelningen igen, och fick prata med läkaren. Han sa att operationen hade gått bra, diskprotesen var på plats. Men det hade tillkommit komplikationer under operationen. Jag hade fått en reva på kroppspulsådern och förlorat ganska mycket blod. Men dom lyckades fixa det, dock fick dom vara väldigt försiktiga så operationen drog ut på tiden.
Morgonen efter så skulle jag få ställa mig upp för första gången. Den känslan glömmer jag aldrig. Det gjorde så ont överallt, och sen blev jag stel i hela kroppen när jag väl stod upp. Jag fick muskelkramper från tårna, och hela vägen upp till nacken. Det var väldigt obehagligt, och sen fick jag lägga mig igen medans sköterskan gav mig muskelavslappnande.
Men när jag skulle ställa mig upp nästa gång så gick det bättre, det gjorde såklart väldigt ont, men inga kramper.
Jag kom igång att gå väldigt snabbt, för jag kunde knappt sitta eller ligga, så för mig kändes det bäst när jag promenerade. Första gången när jag skulle gå ute i korridoren så mötte jag narkosläkaren, och han gav mig en kram och berömde mig och sa att jag var duktig som redan var uppe och gick.
Morgonen efter så skulle jag få ställa mig upp för första gången. Den känslan glömmer jag aldrig. Det gjorde så ont överallt, och sen blev jag stel i hela kroppen när jag väl stod upp. Jag fick muskelkramper från tårna, och hela vägen upp till nacken. Det var väldigt obehagligt, och sen fick jag lägga mig igen medans sköterskan gav mig muskelavslappnande.
Men när jag skulle ställa mig upp nästa gång så gick det bättre, det gjorde såklart väldigt ont, men inga kramper.
Jag kom igång att gå väldigt snabbt, för jag kunde knappt sitta eller ligga, så för mig kändes det bäst när jag promenerade. Första gången när jag skulle gå ute i korridoren så mötte jag narkosläkaren, och han gav mig en kram och berömde mig och sa att jag var duktig som redan var uppe och gick.
Jag låg kvar på sjukhuset i 5 dagar, och fick många besök av nära och kära. Det gjorde att dagarna gick lite snabbare. En dag så kom Nicklas och stannade flera timmar, han åkte till och med och köpte en pizza som vi satt och åt på mitt rum, haha :) Det betydde väldigt mycket för mig.
------
Nu har jag varit hemma ett tag, och det går bra. Vissa dagar känns det bättre med smärtan och vissa dagar känns det sämre. Men det sa sjukgymnasten att det var normalt. Det är så mycket i kroppen som ska repareras, och det tar tid. Men jag försöker vara positiv, men behöver fortfarande ganska mycket hjälp med saker och ting. Nu kan det bara bli bättre.
Jag har mått väldigt dåligt över att ha ett stort ärr på magen, men jag försöker vänja mig. Det ser ut att läka sig ganska fint. När man tänker efter så är det inte så mycket att vara ledsen över.
Men nu vet ni att allting har gått bra, och jag kämpar på med min rehabilitering.
Tack för att ni läste :)
Kram
Nu har jag varit hemma ett tag, och det går bra. Vissa dagar känns det bättre med smärtan och vissa dagar känns det sämre. Men det sa sjukgymnasten att det var normalt. Det är så mycket i kroppen som ska repareras, och det tar tid. Men jag försöker vara positiv, men behöver fortfarande ganska mycket hjälp med saker och ting. Nu kan det bara bli bättre.
Jag har mått väldigt dåligt över att ha ett stort ärr på magen, men jag försöker vänja mig. Det ser ut att läka sig ganska fint. När man tänker efter så är det inte så mycket att vara ledsen över.
Men nu vet ni att allting har gått bra, och jag kämpar på med min rehabilitering.
Tack för att ni läste :)
Kram