rebeckagustafsson.blogg.se

Efter att jag gjorde den hemska undersökningen i Strängnäs så åkte vi hem, och jag fick tid för operation ganska snabbt.

Jag hade bara sagt ja till steloperation, men egentligen visste jag ingenting om det. Men när vi kom fram till Strängnäs dagen innan operationsdagen fick jag lite panik. Jag blev livrädd att jag inte skulle kunna få barn, att bli helt stel i ryggen och att det skulle göra ont.
Men så satte sig läkaren, Mario Luiz, med mig och svarade på alla mina frågor och lugnade mig på ett jättebra sätt. Han berättade att det ingreppet är stort, men jag kommer inte ha några problem att föda barn, och man måste steloperera ganska många kotor för att det ska märkas av att man är stelopererad. Men han sa att det kommer göra ont och att det blir en jobbig tid efter operationen, det kunde han inte säga nåt annat om för då skulle han ljuga. 

 

Sen kom dagen efter och jag skuille opereras, var fortfarande väldigt rädd för hur det skulle kännas när jag vaknade. Jag försökte tänka på min faster som låg på ett operationsbord i Göteborg samtidigt som mig och skulle göra kejsarsnitt. Så jag försökte att tänka på min nya lilla kusin hemma i Göteborg.
Men de körde in mig i operationssalen och alla presenterade sig och pratade med mig. Sen fick jag någon mask med narkos, och jag minns att jag ville inte somna,för jag ville inte ha ont nästa gång jag vaknade upp,så jag låg och försökte in i det sista att hålla mig vaken, men jag förlorade och somnade jättegott.

 

Operationen tog ganska många timmar, men pappa var med på sjukhuset och satt och väntade.
Sen kommer jag ihåg att jag vaknade på uppvaket och hade så galet ont så jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Smärtan efter denna operationen var nog 5 gånger värre än den förra. Det gjorde ont precis överallt.
Jag försökte komma upp och röra mig försiktigt redan dagen efter, med stödstol eller vad man ska kalla det, och det var såå jobbigt. Benen löd mig inte, det var som att jag fick lära mig att gå igen från början.
Vi blev kvar påsjukhuset i en vecka ungefär innan jag var redo för bilresan hem. Innan vi skulle åka hem så skulle jag röntgas för att se så att skruvarna och plattorna satt som de skulle, och jag fick ta kort på röntgenbilderna. Det var coolt att se hur det ser ut i ryggen. Men de bilderna ligger någonstans, har inte hittat dom. Men jag ska försöka leta reda på dom och lägga upp dom här.

 

Smärtan hade i alla fall inte gett med sig alls,men med tanke på den långa resan hem till Göteborg ville de avvakta ett tag. 

Jag fick massor av tabletter jag skulle ta precis innan vi skulle åka, och sen sov jag helavägen hem, stackars pappa haha. 

 

Jag bodde fortfarande hemma då, så jag fick hjälp med allt. Som jag skrev innan så har min familj och mina vänner varit fantastiska och funnits där hela tiden. Mamma och pappa gick ut och gick 10 minuterspromenader med mig och mina kryckor. I början var det väldigt jobbigt eftersom jag inte kunde gå. Benen och fötterna ville inte hänga med. Jag antar att det har att göra med att man vart inne och skurit i musklerna och så?

Det var i alla fall väldigt krävande i början. Nästa steg var att lämna kryckorna hemma och försöka klara en promenad utan dom. Jag kommer ihåg att jag tyckte att det var så himla pinsamt att visa mig sån inför alla grannar,så oftast tog vi promenaderna på kvällen när det blivit mörkt. 

 

Jag fick äta smärtstillande länge för att hålla smärtan i schack. Men även om man hade så fruktansvärt ont och allt var skit ibland, så kände jag ingen bekant smärta ner i benen, och jag antar att det fick mig att kämpa vidare. För jag visste om jag skötte rehabiliteringen och allting så kanske jag skulle bli helt bra igen. 
Det tog 1 eller 2 månader med all smärta, medicin och rehabilitering innan jag kände att jag var på god väg att bli bra. Till slut kunde jag sluta ta smärtstillande och jag kunde gå längre och snabbare för varje vecka som gick. 

Den känslan sen när all smärta var helt borta var väldigt konstig, jag var van sen så länge att ha ont hela tiden så jag hade nästan glömt hur det kändes. Men det var väldigtväldigt skönt!