rebeckagustafsson.blogg.se

 

Igår hade jag jätteont genom hela dagen, och i morse kom jag knappt upp ur sängen. Det funkade nätt och jämnt på jobbet, tills jag nästan var vid bilen. Då låste sig hela benet och det känns som att någon hugger mig oavbrutet i rumpan och det fortsätter ner i benet. Som tur var skulle jag möta mamma och pappa utanför polishuset för jag skulle köra hem mamma. Jag fick vinka till pappa att han skulle komma så fick jag stödja på honom. Jag trodde inte att jag skulle klara av att köra bil, men det gick. 

 

Nu är jag hemma hos mamma och pappa, precis tagit en värktablett. Pappa fick tag i Olle Hägg, min läkare på Spine Center, och förklarade att det bara blir värre och Olle skulle ringa upp mig så fort han kunde. Så nu väntar jag bara på att telefonen ska ringa så får vi se vad han säger.

Tänkte vila en stund nu.
Jag hoppas att Olle ringer idag, då känns det i alla fall som att det går framåt.  

Hejhej, nu var det några dagar sen jag skrev någonting. Jag har inte haft någon energi till att göra så mycket.

Jag hade sett fram emot helgen, vi åkte till Koster och skulle ha det mysigt, men så vaknade jag i lördags och hade så sjukligt ont så jag kunde inte göra nåt. Jag hade velat åka hem, men ryggen klarade inte ens av att sitta på tåget så länge. Söndagen var lite bättre,men långt ifrån bra. Men jag känner ju nu att humöret tar stor stryk av allting, jag har ingen kraft kvar alls. Jag vet inte jur jag ska hitta det. Någon som har tips? 

 

Tänkte skriva lite om tiden efter steloperationen fram  till idag. 

Jag blev helt återställd efter steloperationen för 3 år sedan. Ingen smärta i benen och ingen smärta i ryggen. Det kändes jättekonstigt i början att må bra igen, men konstigt på ett bra sätt såklart.. :) 
Det gick 2,5 år som jag var helt bra. Jag jobbade som lokalvårdare på Aminogatan i mölndal där jag städade celler på polisens personintag. Och det funkade jättebra. Jag var timanställd ett och ett halvt år, sen fick jag vikariat, och sedan blev jag fastanställd i december 2012. Men sen kom smärtan smygande igen för ett halvår sedan ungefär. Men det var uthärdligt, tills jag var på gymmet en dag och gjorde knäböj med skivstång, dum som man är ibland, och då small det till sen på kvällen. Det kändes ungefär som när jag fick diskbråcket, men nu höll smärtan i sig i flera dagar. Jag kunde knappt gå och jag kunde nästan inte sitta. Det enda som funkade någorlunda var att ligga ner. Jag blev sjukskriven från jobbet och jag gick till läkaren, som trodde att det var ett diskbråck till. Jag ville inte tro på det föränn jag hade det på papper. Jag blev rehabplacerad nu för 3 månader sedan på Tillståndsgruppen, också inom polisen. Där jobbar jag 4 timmar om dagen, det vill säga 50% och det fungerar jättebra. Men när jag var på vårdcentralen och hon sa att det nog var ett diskbråck till så kontaktade jag Spine Center igen, och fick ett tid i juli nu 2013. Han trodde också med all säkerhet att det var ett diskbråck till, så han beställde en magnetröntgen till mig.

Jag fick resultatet förra fredagen. Då har jag fått ett stort diskbråck till, i disken ovanför den som är stelopererad. Det har även blivit en diskkompression, så disken har börjat pressas samman. Jag var på jobbet när jag fick reda på det och började bara gråta.Jag kände bara att allt rann ur mig, ville bara falla ner i en hög på golvet. Jag var glad på ett sätt att de nu visste vad felet var, men det kunde vart nåt lite mindre som gick att fixa enkelt. 
Men så frågade jag hur man går till väga nu och han var osäker. Det hjälper inte att ta bort diskbråcket, då kommer smärtan i ryggen fortfarande vara kvar eftersom jag fått en kompression. Så alternativet är ännu emn steloperation. Yeeeei.....

Han var dock osäker på om han ville operera eller om jag får söka mig någon annastans. Han tvekar för att jag är så ung och att det kanske kommer tillbaka om 2 år igen. Men han skulle prata med de andra kirurgerna på Spine Center om vad de tycker så skulle vi höras av den 11 september. För mig finns ingen tvekan alls, operation är det enda alternativet. Jag vill kunna må bra igen, kunna jobba 100% och inte behöva äta värktabletter. Vi får se vad han säger.. Säger han nej så blir det kanske ett kärt återbesök till Strängnäs och Mario Luiz :)

Nu gäller det bara att hitta krafter någonstans, jag hoppas det finns någonstans inom mig.

Efter att jag gjorde den hemska undersökningen i Strängnäs så åkte vi hem, och jag fick tid för operation ganska snabbt.

Jag hade bara sagt ja till steloperation, men egentligen visste jag ingenting om det. Men när vi kom fram till Strängnäs dagen innan operationsdagen fick jag lite panik. Jag blev livrädd att jag inte skulle kunna få barn, att bli helt stel i ryggen och att det skulle göra ont.
Men så satte sig läkaren, Mario Luiz, med mig och svarade på alla mina frågor och lugnade mig på ett jättebra sätt. Han berättade att det ingreppet är stort, men jag kommer inte ha några problem att föda barn, och man måste steloperera ganska många kotor för att det ska märkas av att man är stelopererad. Men han sa att det kommer göra ont och att det blir en jobbig tid efter operationen, det kunde han inte säga nåt annat om för då skulle han ljuga. 

 

Sen kom dagen efter och jag skuille opereras, var fortfarande väldigt rädd för hur det skulle kännas när jag vaknade. Jag försökte tänka på min faster som låg på ett operationsbord i Göteborg samtidigt som mig och skulle göra kejsarsnitt. Så jag försökte att tänka på min nya lilla kusin hemma i Göteborg.
Men de körde in mig i operationssalen och alla presenterade sig och pratade med mig. Sen fick jag någon mask med narkos, och jag minns att jag ville inte somna,för jag ville inte ha ont nästa gång jag vaknade upp,så jag låg och försökte in i det sista att hålla mig vaken, men jag förlorade och somnade jättegott.

 

Operationen tog ganska många timmar, men pappa var med på sjukhuset och satt och väntade.
Sen kommer jag ihåg att jag vaknade på uppvaket och hade så galet ont så jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Smärtan efter denna operationen var nog 5 gånger värre än den förra. Det gjorde ont precis överallt.
Jag försökte komma upp och röra mig försiktigt redan dagen efter, med stödstol eller vad man ska kalla det, och det var såå jobbigt. Benen löd mig inte, det var som att jag fick lära mig att gå igen från början.
Vi blev kvar påsjukhuset i en vecka ungefär innan jag var redo för bilresan hem. Innan vi skulle åka hem så skulle jag röntgas för att se så att skruvarna och plattorna satt som de skulle, och jag fick ta kort på röntgenbilderna. Det var coolt att se hur det ser ut i ryggen. Men de bilderna ligger någonstans, har inte hittat dom. Men jag ska försöka leta reda på dom och lägga upp dom här.

 

Smärtan hade i alla fall inte gett med sig alls,men med tanke på den långa resan hem till Göteborg ville de avvakta ett tag. 

Jag fick massor av tabletter jag skulle ta precis innan vi skulle åka, och sen sov jag helavägen hem, stackars pappa haha. 

 

Jag bodde fortfarande hemma då, så jag fick hjälp med allt. Som jag skrev innan så har min familj och mina vänner varit fantastiska och funnits där hela tiden. Mamma och pappa gick ut och gick 10 minuterspromenader med mig och mina kryckor. I början var det väldigt jobbigt eftersom jag inte kunde gå. Benen och fötterna ville inte hänga med. Jag antar att det har att göra med att man vart inne och skurit i musklerna och så?

Det var i alla fall väldigt krävande i början. Nästa steg var att lämna kryckorna hemma och försöka klara en promenad utan dom. Jag kommer ihåg att jag tyckte att det var så himla pinsamt att visa mig sån inför alla grannar,så oftast tog vi promenaderna på kvällen när det blivit mörkt. 

 

Jag fick äta smärtstillande länge för att hålla smärtan i schack. Men även om man hade så fruktansvärt ont och allt var skit ibland, så kände jag ingen bekant smärta ner i benen, och jag antar att det fick mig att kämpa vidare. För jag visste om jag skötte rehabiliteringen och allting så kanske jag skulle bli helt bra igen. 
Det tog 1 eller 2 månader med all smärta, medicin och rehabilitering innan jag kände att jag var på god väg att bli bra. Till slut kunde jag sluta ta smärtstillande och jag kunde gå längre och snabbare för varje vecka som gick. 

Den känslan sen när all smärta var helt borta var väldigt konstig, jag var van sen så länge att ha ont hela tiden så jag hade nästan glömt hur det kändes. Men det var väldigtväldigt skönt! 

Jag ville bara ägna ett inlägg om alla fantastiska människor jag har runt omkring mig som får mig att fortsätta kämpa. 

 

Mamma, Pappa, Nicke, Nikki: 
Ni är mitt liv. All stöttning ni gett och som ni ger mig är ovärderlig. Jag vet att ni står bakom mig 100% och detsamma till er. Jag vet inte vad jag skulle göra utan er <3

 

Fanny, Joakim, Martin och Jonathan:
Jag älskar er så mycket så ni kan inte förstå. Jag har vart hemsk ibland att ha att göra med. Men jag vill att ni ska veta att ni finns alltid med mig vart jag än går och vad jag än gör. Kunde inte fått bättre vänner <3

 

 

Mormor: 
Du finns alltid där, och så fort någonting händer eller det blir extra jobbigt så är det dig jag ringer. Dina råd har tagit mig långt och är så otroligt tacksam att du finns och hjälper mig <3

Till Alla mina underbara vänner, kollegor och min grymma släkt,

Börjar bli ordentligt trött på att vakna på morgonen och inte veta om man kommer upp utan att det gör ont. För mig är smärtan värst på morgonen och på kvällen. Vanligtvis brukar det bli lite bättre på dagen, men idag gör det ont. Det konstiga är att tidigare hade jag bara smärta i ett ben, båda gångerna i höger, men denna gången så flyttar den på sig. Ena dagen kan jag knappt stödja på höger ben, och sen nästa dag så har smärtan flyttat sig till vänster. 
Till er som inte haft diskbråck eller som inte vet hur det känns kan jag berätta att smärtan som går ner i benet beror på att när disken buktar ut kan den trycka mot nervrötterna i ryggradskanalen. Det känns ungefär som en ihållande ishiassmärta som ibland går hela vägen ner till foten. Det gör väldigt, väldigt ont. 

Hejhej,

 

 

Men nu tänkte jag skriva lite om mitt första diskbråck och hela den biten. 

Allting började när vi var på väg hem från ett träningsläger i Kroatien med handbollen. Bussresan skulle totalt sett ta 36 timmar, och när vi skulle åka dit gick det jättebra, inga som helst problem. Men sen kom hemresan. Jag hade suttit väldigt konstigt under en längre tid i bussen, jag vet inte om det kan ha utlöst alltihop men det underlättade säkert inte, och så skulle vi stanna i Tyskland för en bensträckare. Och när jag skulle resa mig upp så small det bara till i ryggen och jag kom igenstans. Jag kunde inte gå utan att det kändes som någon stod oavbrutet och högg mig i benen med en kniv. Det var många som trodde att det var en stäckning eller ett ryggskott, och jag hoppades på att det var det. Men när inte smärtan gett med sig på några veckor så var vi tvungna att gå till läkaren. Men han sa samma sak, jag skulle vänta några veckor och samtidigt prova med sjukgymnastik, men jag fick ingen röntgen. 
Några veckor gick och jag gjorde övningarna jag fick av sjukgymnasten och samma besvär var kvar. Då bokade vi en ny tid och kom till en annan doktor, och även han trodde att det var en sträckning och bad mig fortsätta med sjukgymnastik, fortfarande ingen röntgen trots att smärtan tilltog för varje dag. Och så höll det på i över ett år. Jag träffade 6 eller 7 olika läkare innan vi bokade en tid hos Spine Center i Frölunda, och han nämnde diskbråck och beställde en röntgentid. Och det konstiga är att jag träffade en naprapat som min pappa gått till i alla år och det krävdes ett besök hos honom, han visste att det var ett diskbråck. Men det var ingen av läkarna under det året som trodde det eftersom jag var så ung. 

Men jag röntgades och visst var det så, ett stort diskbråck i ländryggen. Och eftersom sjukgymnastiken inte gett något resultat så skulle det troligtvis inte gå över av sig själv. Jag blev såklart väldigt ledsen eftersom jag var väldigt aktiv inom handbollen då och jag bara såg hur det försvann. Men samtidigt var jag lite lättad eftersom jag nu visste vad felet var. Mitt i allt detta skulle jag börja första året på gymnasiet, samhäll/idrottsprogrammet på Porthälla.
Men jag opererades där på Spine Center 2008, och de kommande månaderna var ett rent helvete. Den smärtan man hade när man vaknade var helt sinnessjuk. Man kunde inte göra någonting. Rehabiliteringen började ganska snabbt efter operationen, men det gick väldigt långsamt och det kändes helt meningslöst med alla dessa löjliga övningar jag fick, men nu inser man hur viktigt det är för musklerna att komma igång och hitta tillbaka till varandra. Det var en enorm kontrast från att ha tränat 5-6 gånger i veckan till att bara kunna ta långsamma, väldigt korta promenader.

 

Jag missade väldigt mycket i skolan eftersom jag fick all möjlig morfinmedicin vilket gjorde att jag var trött hela tiden, men jag hade samtidigt inte klarat mig utan den. När det var som värst precis efter operationen och några veckor framåt så åt jag 16 tabletter om dagen, varav mer än hälften var morfin.
Men skolan var aldrig något problem, jag läste hemma när jag kände att jag orkade. Det som var jobbigast var att missa handbollen i skolan. Jag hade valt ett program med mycket idrott och även separata handbollsträningar, och det var jobbigt att inte kunna vara med. Jag fick göra teoretiska arbeten hela det året. 
Men sakta men säkert började smärtan efter operationen försvinna och allting blev lite lättare för varje dag. Men Oj vad det krävdes energi och kämparglöd, och det hade jag då. Och när all smärta från operationen var borta så kunde jag göra allt mer och dessutom vara med lite lätt på idrotten i skolan. Men när det sedan gått ett par månader så kände jag en väldigt bekant, molande smärta i ryggen. Jag hade hela tiden intalat mig att det gjorde ont efter operationen, diskbråcket är ju borta så det kan ju inte vara det som gör ont, eller? 

 

Det är så himla mycket att berätta, men jag tror att jag fått med det viktigaste. Så om man ska sammanfatta lite kort vad som var värst så är det helt klart smärtan efter operationen, rehabiliteringen efteråt och all den kraft som går åt för att göra vardagliga saker som man brukade göra jämt innan utan problem. 
Nästa inlägg tänkte jag berätta vad som hände efter när jag började få ont igen. 
Hoppas det vart lite intressant att läsa i alla fall, 
Kram på er. 

Detta blir mitt första inlägg, och klockan hann bli ganska mycket så det blir lite kortare. 
Jag tänkte bara skriva lite mer ingående vad denna bloggen handlar om.

Här kommer jag skriva lite om mina 2 första ryggoperationer, men jag kommer nog skriva mer om den kommande eftersom det är här jag befinner mig just nu. Jag trodde att allt var över nu och att jag hade ett helt liv att se fram emot med en frisk rygg. Inga fler operationer, inte fler mediciner och ingen mer rehabilitering.

Det trodde jag fram tills för 6 månader sedan ungefär då jag började få ont igen, och när smärtan inte gav med sig så visste jag att jag nu skulle behöva göra denna smärtsamma resan en gång till, och det bekräftade läkaren i fredags. Och just nu har jag inte den kämparglöden som behövs av mig för att klara detta en gång till. Därför är tanken med denna bloggen att få skriva av mig alla känslor, bra och dåliga, och kanske få tips och råd av er som har varit eller är i samma situation. Att kunna bolla fram och tillbaka med någon som vet hur det är och hur mycket kraft som krävs av en. 

Det kanske inte är en intressant blogg för många, men den kan förhoppningsvis få mig att ta mig igenom detta och jag hoppas att detta kan bli ett ställe där jag kan hämta kraft och energi. 
Nu skriker kudden efter mig, klockan ringer 06.30 imorgon.... Imorgon tänkte jag börja skriva om min första operation och vägen från beskedet tills jag blev "helt" återställd. 
Kram på er och godnatt.