Ont, ont, ont....
Börjar bli ordentligt trött på att vakna på morgonen och inte veta om man kommer upp utan att det gör ont. För mig är smärtan värst på morgonen och på kvällen. Vanligtvis brukar det bli lite bättre på dagen, men idag gör det ont. Det konstiga är att tidigare hade jag bara smärta i ett ben, båda gångerna i höger, men denna gången så flyttar den på sig. Ena dagen kan jag knappt stödja på höger ben, och sen nästa dag så har smärtan flyttat sig till vänster.
Till er som inte haft diskbråck eller som inte vet hur det känns kan jag berätta att smärtan som går ner i benet beror på att när disken buktar ut kan den trycka mot nervrötterna i ryggradskanalen. Det känns ungefär som en ihållande ishiassmärta som ibland går hela vägen ner till foten. Det gör väldigt, väldigt ont.
Till er som inte haft diskbråck eller som inte vet hur det känns kan jag berätta att smärtan som går ner i benet beror på att när disken buktar ut kan den trycka mot nervrötterna i ryggradskanalen. Det känns ungefär som en ihållande ishiassmärta som ibland går hela vägen ner till foten. Det gör väldigt, väldigt ont.
Nu tänkte jag skriva lite om hur det fortsatte efter den första operationen.
Som jag skrev i slutet på förra inlägget så hade jag intalat mig att det var smärtan efter operationen som inte lagt sig riktigt, men efter några månader så förstod jag att det inte var det.
Vi sökte återigen läkarhjälp, till en början på vårdcentralen, vilket inte gav någonting. Denna gången blev det snabbt värre med både ryggsmärtan och bensmärtan. Vi sökte hjälp hos en ryggspecialist här i Göteborg och jag fick tid för magnetröntgen. Men den visade inget diskbråck, och detta gjorde att man började tvivla lite på om det verkligen gjorde ont eller om man bara inbillade sig eftersom man haft ont så länge. Jag kom ju knappt ihåg hur det kändes att inte ha ont.
Men smärtan blev bara värre och värre och jag blev alltmer förtvivlad över att ingen hittade vad det var som var fel.
Jag har haft den stora turen att jag har världens bästa och mest stöttande föräldrarna som går på denna jorden. De har följt med mig på varje undersökning, skutsat mig fram och tillbaka till alla läkarbesök och bara vart otroligt hjälpsamma.
Vi fick nog till slut, jag kunde knappt gå och att hela tiden gå runt och ha ont gjorde mig trött och ledsen hela tiden. Jag blev väldigt känslig och ömtålig. Men så hittade min pappa Ryggkirurgiska kliniken i Strängnäs, och vi ringde dit och fick en tid ganska snabbt. Pappa följde med mig och var med hela tiden. Väl där så fick jag träffa en helt otrolig läkare som heter Mario Luiz. Jag förklarade mina problem, var smärtan satt och hur länge jag haft ont och så. Då säger han att det kan bero på att jag gick med det första diskbråcket så länge, så hela disken hade gått sönder. Men det enda sättet att ta reda på om det var så var man tvungen att göra en undersökning där man sticker in nålar i de olika diskarna, allt utan bedövning eftersom de måste kunna se vart det gör ont. Jag skulle därför komma tillbaka för undersökningen om 2 veckor.
Vi sökte återigen läkarhjälp, till en början på vårdcentralen, vilket inte gav någonting. Denna gången blev det snabbt värre med både ryggsmärtan och bensmärtan. Vi sökte hjälp hos en ryggspecialist här i Göteborg och jag fick tid för magnetröntgen. Men den visade inget diskbråck, och detta gjorde att man började tvivla lite på om det verkligen gjorde ont eller om man bara inbillade sig eftersom man haft ont så länge. Jag kom ju knappt ihåg hur det kändes att inte ha ont.
Men smärtan blev bara värre och värre och jag blev alltmer förtvivlad över att ingen hittade vad det var som var fel.
Jag har haft den stora turen att jag har världens bästa och mest stöttande föräldrarna som går på denna jorden. De har följt med mig på varje undersökning, skutsat mig fram och tillbaka till alla läkarbesök och bara vart otroligt hjälpsamma.
Vi fick nog till slut, jag kunde knappt gå och att hela tiden gå runt och ha ont gjorde mig trött och ledsen hela tiden. Jag blev väldigt känslig och ömtålig. Men så hittade min pappa Ryggkirurgiska kliniken i Strängnäs, och vi ringde dit och fick en tid ganska snabbt. Pappa följde med mig och var med hela tiden. Väl där så fick jag träffa en helt otrolig läkare som heter Mario Luiz. Jag förklarade mina problem, var smärtan satt och hur länge jag haft ont och så. Då säger han att det kan bero på att jag gick med det första diskbråcket så länge, så hela disken hade gått sönder. Men det enda sättet att ta reda på om det var så var man tvungen att göra en undersökning där man sticker in nålar i de olika diskarna, allt utan bedövning eftersom de måste kunna se vart det gör ont. Jag skulle därför komma tillbaka för undersökningen om 2 veckor.
Det var en sån lättnad att någon kanske faktiskt kommit på vad det var för fel. Så jag och pappa satt i bilen påväg hem från Strängnäs och vi började bara gråta. Det kändes som man träffat varenda läkare i hela Göteborg och ingen visste vad det kunde vara och vi hade inga stora förhoppningar alls när vi åkte dit.
Dagarna gick och man bara väntade på att få åka dit. Dagen kom, vi skulle vara där 08.00 så vi var tvungna att åka mitt i natten) och på kvällen, bara några timmar innan vi var tvungna att åka så får pappa akut ont i magen och får åka in till sjukhuset. Då har han fått njursten och ligger och plågas med de enorma smärtorna det tydligen ger. Men han gav sig inte, vi skulle komma iväg på den där undersökningen, det fanns inget annat alternativ. Så han fick lite mediciner och körde hela vägen (Jag hade inget körkort då), och han gjorde det.
Kommer vara evigt tacksam för det.
Läkaren hade varnat mig redan från början om att det var en väldigt jobbig undersökning och att det skulle göra väldigt ont, men det fanns inget alternativ för mig.
Jag låg på mage och fick en helt underbar sjuksköterska vid namn Birgitta som satt vid huvudändan och jag höll hennes hand genom hela undersökningen. Jag minns inte i detalj hur det gick till, men han började med att sätta ner nålar i ländryggsdiskarna. Sen knackade han på varje nål och så skulle jag säga till vart smärtan satt exakt. Jag grät rakt igenom hela undersökningen. Det är utan tvekan den absolut värsta smärtan jag upplevt någon gång. Till slut så sprutade han in en vätska där det gjorde som ondast och så skulle den verka i 20 minuter, sen skulle jag berätta vad jag fick för effekt av den.
Jag låg på mage och fick en helt underbar sjuksköterska vid namn Birgitta som satt vid huvudändan och jag höll hennes hand genom hela undersökningen. Jag minns inte i detalj hur det gick till, men han började med att sätta ner nålar i ländryggsdiskarna. Sen knackade han på varje nål och så skulle jag säga till vart smärtan satt exakt. Jag grät rakt igenom hela undersökningen. Det är utan tvekan den absolut värsta smärtan jag upplevt någon gång. Till slut så sprutade han in en vätska där det gjorde som ondast och så skulle den verka i 20 minuter, sen skulle jag berätta vad jag fick för effekt av den.
När jag gick ut från undersökningen gick jag bort till mitt rum där pappa låg och vilade. Han vaknade när jag öppnade dörren och allt jag kunde göra var att gråta. Jag fick inte fram någonting, det hade gjort så fruktansvärt ont så det går inte ens att beskriva. Och pappa kom fram med en gång och gav mig en kram. Sen skulle jag försöka gå omkring och känna av vad jag fick för effekt av den vätskan de sprutade in, och jag kände mig mycket bättre.
Senare på kvällen så kom läkaren in till mig och sa att jag hade svarat 100% rätt på alla frågor, både under och efter undersökningen. Jag hade prickat den disken som gjorde ondast och vätskan de sprutade in var lokalbedövning, det var därför smärtan försvann. Då fanns det inga tvivel längre på att disken var trasig och han satte upp mig för operation. Dagen efter så åkte vi hem, och väntade på att få åka upp igen och steloperera den kotan som var trasig.
Senare på kvällen så kom läkaren in till mig och sa att jag hade svarat 100% rätt på alla frågor, både under och efter undersökningen. Jag hade prickat den disken som gjorde ondast och vätskan de sprutade in var lokalbedövning, det var därför smärtan försvann. Då fanns det inga tvivel längre på att disken var trasig och han satte upp mig för operation. Dagen efter så åkte vi hem, och väntade på att få åka upp igen och steloperera den kotan som var trasig.
Det blev ett väldigt långt inlägg denna gången, men det finns så himla mycket att berätta. Hoppas ni orkade läsa lite i alla fall.
Nästa gång berättar jag om steloperationen.
Kram och ha det fint.
Nästa gång berättar jag om steloperationen.
Kram och ha det fint.