Lite jobbigare dag idag.
Hejhej,
Idag har det varit tufft. Jag vaknade imorse och hade inte jätteont och det gick jättebra på jobbet. Men ju längre dagen gick desto ondare fick jag och nu kan jag inte sitta på något sätt utan att det känns som att ryggen ska delas i två delar.
Men nu tänkte jag skriva lite om mitt första diskbråck och hela den biten.
Allting började när vi var på väg hem från ett träningsläger i Kroatien med handbollen. Bussresan skulle totalt sett ta 36 timmar, och när vi skulle åka dit gick det jättebra, inga som helst problem. Men sen kom hemresan. Jag hade suttit väldigt konstigt under en längre tid i bussen, jag vet inte om det kan ha utlöst alltihop men det underlättade säkert inte, och så skulle vi stanna i Tyskland för en bensträckare. Och när jag skulle resa mig upp så small det bara till i ryggen och jag kom igenstans. Jag kunde inte gå utan att det kändes som någon stod oavbrutet och högg mig i benen med en kniv. Det var många som trodde att det var en stäckning eller ett ryggskott, och jag hoppades på att det var det. Men när inte smärtan gett med sig på några veckor så var vi tvungna att gå till läkaren. Men han sa samma sak, jag skulle vänta några veckor och samtidigt prova med sjukgymnastik, men jag fick ingen röntgen.
Några veckor gick och jag gjorde övningarna jag fick av sjukgymnasten och samma besvär var kvar. Då bokade vi en ny tid och kom till en annan doktor, och även han trodde att det var en sträckning och bad mig fortsätta med sjukgymnastik, fortfarande ingen röntgen trots att smärtan tilltog för varje dag. Och så höll det på i över ett år. Jag träffade 6 eller 7 olika läkare innan vi bokade en tid hos Spine Center i Frölunda, och han nämnde diskbråck och beställde en röntgentid. Och det konstiga är att jag träffade en naprapat som min pappa gått till i alla år och det krävdes ett besök hos honom, han visste att det var ett diskbråck. Men det var ingen av läkarna under det året som trodde det eftersom jag var så ung.
Allting började när vi var på väg hem från ett träningsläger i Kroatien med handbollen. Bussresan skulle totalt sett ta 36 timmar, och när vi skulle åka dit gick det jättebra, inga som helst problem. Men sen kom hemresan. Jag hade suttit väldigt konstigt under en längre tid i bussen, jag vet inte om det kan ha utlöst alltihop men det underlättade säkert inte, och så skulle vi stanna i Tyskland för en bensträckare. Och när jag skulle resa mig upp så small det bara till i ryggen och jag kom igenstans. Jag kunde inte gå utan att det kändes som någon stod oavbrutet och högg mig i benen med en kniv. Det var många som trodde att det var en stäckning eller ett ryggskott, och jag hoppades på att det var det. Men när inte smärtan gett med sig på några veckor så var vi tvungna att gå till läkaren. Men han sa samma sak, jag skulle vänta några veckor och samtidigt prova med sjukgymnastik, men jag fick ingen röntgen.
Några veckor gick och jag gjorde övningarna jag fick av sjukgymnasten och samma besvär var kvar. Då bokade vi en ny tid och kom till en annan doktor, och även han trodde att det var en sträckning och bad mig fortsätta med sjukgymnastik, fortfarande ingen röntgen trots att smärtan tilltog för varje dag. Och så höll det på i över ett år. Jag träffade 6 eller 7 olika läkare innan vi bokade en tid hos Spine Center i Frölunda, och han nämnde diskbråck och beställde en röntgentid. Och det konstiga är att jag träffade en naprapat som min pappa gått till i alla år och det krävdes ett besök hos honom, han visste att det var ett diskbråck. Men det var ingen av läkarna under det året som trodde det eftersom jag var så ung.
Men jag röntgades och visst var det så, ett stort diskbråck i ländryggen. Och eftersom sjukgymnastiken inte gett något resultat så skulle det troligtvis inte gå över av sig själv. Jag blev såklart väldigt ledsen eftersom jag var väldigt aktiv inom handbollen då och jag bara såg hur det försvann. Men samtidigt var jag lite lättad eftersom jag nu visste vad felet var. Mitt i allt detta skulle jag börja första året på gymnasiet, samhäll/idrottsprogrammet på Porthälla.
Men jag opererades där på Spine Center 2008, och de kommande månaderna var ett rent helvete. Den smärtan man hade när man vaknade var helt sinnessjuk. Man kunde inte göra någonting. Rehabiliteringen började ganska snabbt efter operationen, men det gick väldigt långsamt och det kändes helt meningslöst med alla dessa löjliga övningar jag fick, men nu inser man hur viktigt det är för musklerna att komma igång och hitta tillbaka till varandra. Det var en enorm kontrast från att ha tränat 5-6 gånger i veckan till att bara kunna ta långsamma, väldigt korta promenader.
Men jag opererades där på Spine Center 2008, och de kommande månaderna var ett rent helvete. Den smärtan man hade när man vaknade var helt sinnessjuk. Man kunde inte göra någonting. Rehabiliteringen började ganska snabbt efter operationen, men det gick väldigt långsamt och det kändes helt meningslöst med alla dessa löjliga övningar jag fick, men nu inser man hur viktigt det är för musklerna att komma igång och hitta tillbaka till varandra. Det var en enorm kontrast från att ha tränat 5-6 gånger i veckan till att bara kunna ta långsamma, väldigt korta promenader.
Jag missade väldigt mycket i skolan eftersom jag fick all möjlig morfinmedicin vilket gjorde att jag var trött hela tiden, men jag hade samtidigt inte klarat mig utan den. När det var som värst precis efter operationen och några veckor framåt så åt jag 16 tabletter om dagen, varav mer än hälften var morfin.
Men skolan var aldrig något problem, jag läste hemma när jag kände att jag orkade. Det som var jobbigast var att missa handbollen i skolan. Jag hade valt ett program med mycket idrott och även separata handbollsträningar, och det var jobbigt att inte kunna vara med. Jag fick göra teoretiska arbeten hela det året.
Men sakta men säkert började smärtan efter operationen försvinna och allting blev lite lättare för varje dag. Men Oj vad det krävdes energi och kämparglöd, och det hade jag då. Och när all smärta från operationen var borta så kunde jag göra allt mer och dessutom vara med lite lätt på idrotten i skolan. Men när det sedan gått ett par månader så kände jag en väldigt bekant, molande smärta i ryggen. Jag hade hela tiden intalat mig att det gjorde ont efter operationen, diskbråcket är ju borta så det kan ju inte vara det som gör ont, eller?
Men skolan var aldrig något problem, jag läste hemma när jag kände att jag orkade. Det som var jobbigast var att missa handbollen i skolan. Jag hade valt ett program med mycket idrott och även separata handbollsträningar, och det var jobbigt att inte kunna vara med. Jag fick göra teoretiska arbeten hela det året.
Men sakta men säkert började smärtan efter operationen försvinna och allting blev lite lättare för varje dag. Men Oj vad det krävdes energi och kämparglöd, och det hade jag då. Och när all smärta från operationen var borta så kunde jag göra allt mer och dessutom vara med lite lätt på idrotten i skolan. Men när det sedan gått ett par månader så kände jag en väldigt bekant, molande smärta i ryggen. Jag hade hela tiden intalat mig att det gjorde ont efter operationen, diskbråcket är ju borta så det kan ju inte vara det som gör ont, eller?
Det är så himla mycket att berätta, men jag tror att jag fått med det viktigaste. Så om man ska sammanfatta lite kort vad som var värst så är det helt klart smärtan efter operationen, rehabiliteringen efteråt och all den kraft som går åt för att göra vardagliga saker som man brukade göra jämt innan utan problem.
Nästa inlägg tänkte jag berätta vad som hände efter när jag började få ont igen.
Hoppas det vart lite intressant att läsa i alla fall,
Kram på er.
Nästa inlägg tänkte jag berätta vad som hände efter när jag började få ont igen.
Hoppas det vart lite intressant att läsa i alla fall,
Kram på er.